En av fyra friheter i den inre marknaden är den fria rörligheten för varor. I stora drag innebär denna frihet att varor som lagligen utbjuds till handel på den inre marknaden, skall kunna cirkulera fritt utan att belastas med tullavgifter eller dylikt. Denna reglering av den fria rörligheten för varor återfinns i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. En fråga som har varit föremål för tolkning är vad som avses med varor. Termen varor är i sig ganska vag och kan omfatta ett stort antal produkter och objekt. Tolkningen av termen varor har varit föremål för EU-domstolens behandling. I ett rättsfall från år 1968 uttalade domstolen att varor utgörs av alla produkter som kan uppskattas i pengar och som kan vara föremål för kommersiella transaktioner. Man har dock uttryckligen undantagit vapen, trots att dessa i allra största grad kan vara föremål för kommersiella transaktioner och betinga ett ekonomiskt värde på marknaden. Produkter eller objekt som alltså saknar ett ekonomiskt värde, kan enligt domstolens definition inte heller utgöra varor. Denna tolkning till trots, förblir termen ganska omfattande. EU-domstolen har vid senare tillfällen fått möjlighet att ytterligare avgränsa betydelsen av termen, men har valt att behålla en ganska bred definition. Syftet kan antas ha varit att låta den fria rörligheten för varor omfatta ett stort antal produkter och därmed mer effektivt kunna eliminera diverse handelshinder, såsom avgifter och tullar. Ett exempel på att EU-domstolen har vidhållit en bred tolkning är ett rättsfall från år 1992 där parter i målet var å ena sidan Europeiska kommission och å andra sidan Belgien. Frågan gällde om sopor kunde omfattas av termen och därmed av den fria rörligheten. Trots Belgiens argumentering för att utesluta sopor från varudefinitionen, konstaterade EU-domstolen att sopor skulle omfattas och uttalade att även sopor kunde vara föremål för kommersiella transaktioner. Med hänsyn tagen till domstolens breda tolkning har man sedermera ansett det mer lämpligt att definiera varor på ett negativt sätt. Det vill säga att man räknar upp vad som inte omfattas av termen. Om man skall definiera varor negativt, är det en god utgångspunkt att först särskilja varor från övriga kategorier som också omfattas av den fria rörligheten. Som bekant så råder det även fri rörlighet för kapital, personer och tjänster i den inre marknaden. Det har ansetts särskilt angeläget att kunna särskilja varor från tjänster. Vad gäller just skillnaden mellan varor och tjänster har man kunnat observera att varor inte sällan är kopplade till utförandet av en tjänst. Denna koppling blir särskilt tydlig på marknaden för audiovisuella varor där köpet av en produkt även innefattar köp av en tjänst, såsom installation etc. EU-domstolen har, i samband med ett rättsfall från år 1993, sagt att man då får tillämpa regelverket för såväl varor som tjänster. Vad gäller den fria rörligheten för personer, så har denna kategori ansetts tämligen väldefinierad och risken för förvirring nästintill obefintlig. En annan kategori, nämligen den fria rörligheten för kapital, har dock varit föremål för prövning i EU-domstolen. Frågan gällde den fria rörligheten av mynt. Skulle mynten anses tillhöra kategorin kapital eller varor? I praktiken skulle båda kategorierna kunna vara tillämpliga. EU-domstolen tog i sitt avgörande hänsyn till om mynten utgjorde en officiell valuta, det vill säga om de var ett lagligt betalningsmedel. Om den frågan besvarades jakande, så ansåg EU-domstolen att mynten skulle falla under kategorin för kapital. Om mynten däremot inte användes som betalningsmedel utan var mer av ett samlingsobjekt, så skulle de hänföras till kategorin för varor. Även om mynt inte används som betalning kan de alltså ändå ha ett ekonomiskt värde, genom att vara just samlarobjekt, och vara föremål för kommersiella transaktioner.